När jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag bara en osäker tjej. En tjej med alltför mycket fel för att bli rätt. När jag sitter på bussen och tänker mig in i min egna perfekta värld så märker jag återigen att jag börja bli osynlig. Jag vill inte synas för någon. Jag vill inte ha uppmärksamhet från folk, jag vill vara den lilla osynliga tjejen för mig själv.

På så sätt kan jag lida i min ensamhet utan att prata med andra hur jag mår. Jag har inga känslor, jag har verkligen inga känslor. Jag har stängt ner mig själv inifrån. Jag vet inte hur det känns att vara älskad, jag vet inte hur det känns att ha kul.

En gång i tiden har jag upplevt de ovan och ännu mer men nu är jag bara osäker tjej som sparkas runt som en boll mellan 3 killar. 3 helt olika killar. 3 killar som kan såra mig såå lätt med deras ord. Jag söker mig till dem när jag mår dåligt. Men en efter en släpper jag och jag trycker de bort från mig. Jag får bilder som spelas upp när jag stirrade rakt på spegelbilden som speglades mot mig. Hyfsat långt brunt hår, alltför blåa ögon, jeansen som sitter perfekt på benen, väskan som är fullproppad med kläder och andra tjejgrejer. 

Men det är något fel på spegelbilden, jag hittar så mycket fel att jag inte ser de som är bra. Jag förblir liten och hjälplös. Detta är jag och folk har nog inte sett den sidan en då jag alltid har velat vara den som vill uppmärksamhet från den killen jag är småkär i.

Men nu har jag slutat gå in och ut i klassrummet BARA för att se hans blick när jag kommer in. Jag har slutat med att försöka vara en annan, alla andra är upptagna. Eller jag har nog aldrig vart någon annan men jag har aldrig vart mig själv. Självklart har jag glada stunder och skrattar men jag får fortfarande flera tankeställare varje gång jag inte pluggar.

Nu spelas det en låt på min spotify som jag hörde första gången när jag var hemma hos J. Hans mamma satte på den och jag dansade runt. En glad tjej som visste vad hon ville med sin framtid. Men den osäkra tjejen på bussen har ingenaning om gymnasietiden. Ångesten kommer och hon försöker springa ifrån den, gömma sig ifrån den men det spelar ingen roll- den hittar henne trotsallt.

 Alla säger att det kommer med tiden, men jag har aldrig vart såhär osäker på migsjälv på riktigt länge. Jag är så osäker,förvirrad och klyven så det inte är sant. Jag måste avrunda detta inlägget nu och återgå till plugget. Ända gången jag tänker på annat och då mår jag bra och huvudvärken försvinner.

Jag har snart hittat mig själv, återfår mina känslor och jag öppnar upp mig igen men inte för alla. Tilliten måste man förtjäna!