Pratade precis med en gossigkille. Jag trodde aldrig jag skulle skratta igen, trodde aldrig jag skulle le så äkta som jag har gjort det senaste. Jag öppnar inte upp mig för alla, jag är så otroligt sårbar och känslig så det finns inte. Väldigt lätt att gilla någon men kär har jag svårt att bli.

Men han mötte mig halvvägs till mitt hjärta som ingen annan någonsin har gjort. När jag hörde hans röst så var det liksom som att jag redan kände han sen flera år tillbaks. Jag kan verkligen inte sätta ord på detta som händer nu. Han smsade precis. Det finns ingen annan som han. Vad är så speciellt med han egentligen?

Jag vet verkligen inte, kanske för att han bryr sig om mig. Han tar kontakt hela tiden om inte han gör det så gör jag det. Jag mår dåligt när jag inte pratar med han. Jag vet om detta får ett dåligt slut så lär jag bli så jävla sårad så det finns inte.

Men jag ska hoppas på det bästa.  Innan vi pratade nu så visste jag inte riktigt hur jag kände. Mindes knappt hur han såg ut men efter bara några samtal idag så ser jag han framför mig. Och han är seriös men ändå har han humorn. Han får mig att prata, så jag sitter aldrig med en tunghäfta när jag är med han/pratar med han. Utan han får mig att må så sinnessjukt jäkla bra!

Såna här killar växer helt enkelt inte på träd, ta vara på dem när de står framför dig!

Har börjat med att skriva i ett storthäfte med b.la smått och gott i. Påminner väldigt mycket om scrapbooking men det blir så mycket mer personligare att göra så. Och det är nästan nu jag funderar om jag ska ta bort bloggen eller inte?

Jag kan inte dela med mig av alltallt i mitt liv eftersom några nära vänner till mig läser denna. Men denna stannar och min bok stannar.

Jag är rädd för vad han kan göra nu. Han är ute och festar medans jag är hemma. Han vill så gärna att jag skulle komma, han ville ha mig där. Hatar att bo så ociviliserat. Det är verkligen allt annat än kul. Men han skulle inte hålla på med andra tjejer, jag var speciell och han ville inte sumpa den chansen!

Världens gulligaste kille?

Men jag får helt enkelt se om han smsar eller ringer imorgon. Han lär berätta allt som hände ändå, Längesen jag hörde han prata. Längesen jag såg han. Han vill träffas i helgen, frågan är bara om jag kan?

Kommer ingenstans från detta stället men vi ska nog lösa det, annars blir det nästa helg!

För engångsskull så leker mitt liv. Men sårad och besviken står inte med på schemat- nono!

Har vart allmänt deppig idag och iochmed att jag är deppig kan jag inte äta ordentligt. Finner ingen aptit.

Jag gör felfelfel hela tiden. Dumma och onödiga misstag. Smsar J och säger att jag vill vara med han. Smsar E och säger förlåt att jag har betett mig som en bitch. Smsar F och berättar att jag känner mig klängi på han. FEL

Hur fan tänker jag? Jag borde leva och ta dagen som den kommer men istället rusar jag mot dagen och det blir helt galet fel.

Jag bråkar med mina föräldar jämt och ständigt och det är tack vare att jag måste ha sista ordet- på så sätt känner jag mig bättre och starkare. Men det är också det sista ordet som kan bli mitt slag. Men idag bråkade/tjafsade jag ingenting på Pappa och han var sådär översnäll hela dagen vilket gjorde mig irriterad men jag igronera honom från början och det är väl svaret till varför vi inte har grälat.

Det är mig det är fel på. Jag undrar nästan alltid vad det är för allvarliga problem jag har. Överreagerar för det minsta, skriker för det mesta och är allmänt dryg. Jag hoppas att detta bara en tonårsfas. Hatar att vara grinig och göra fel beslut. De är ju de felaktiga besluten som sätter mig i felsits.

Nu i helgen, om allt går som planerat så blir det partaj. Blev bjuden av F och nu har jag fått fler förfrågningar om jag kommer och att jag måste komma... Roligt folk.

Men nu tänker jag dra lite snabbt hur allt ligger till.

Jag har inga känslor kvar för J. Känner typ ingenting för han längre, bara hans goa parfym xD

W är min otroligt roliga vän, that's it!

E erkände förut att han gillar mig mer än en vän och att det går från och till. Men NEJ, jag tar inte tillbaks han. Han har playat alltför många.

F, är gulllig och även han som har festen på fredag. Rolig kille som jag träffade i fredags.

Så livet leker till 100% och jag är lycklig nog!

Kom tänka på förut att ALLT händer på fredagar. Jag har sagt det innan men kom på nu att allt verkligen händer på fredagar, för min del!

Snacka om att jag behövde gårdagen. Jag och en av mina närmaste vänner A drog festen och hade helt galet kul. Nya människor.

Började som vanligt, alla var lite halvt tillbakadragna men så fort man fick i sig lite så började man prata med alla och jag var alldeles lagom full och kunde njuta av kvällen vilket inte en av mina vänner kunde då hon blev stupfull men hon mår bra nu!

Söta/snygga killar vart man än vände huvudet så jag hade jäkligt kul. Haha..

Jag och A fick dra ganska tidigt då hennes mamma inte litar på oss tillräckligt. Så vid kvart över tio drog vi till tåget och det var 2 lyckliga och onyktra tjejer som vandrade genom staden. TUR var det att vi gick vid den tiden då polisen mm hade kommit till festen strax efter vi drog. Slutade ganska bra men man vill aldrig träffa polisen så jag och A klarade oss med skinnet i behåll.

Så det blev en galet bra kväll som jag behövde efter all deppshit. Nu känns det som att jag kan börja om på nytt och lämna alla yngre bakom mig, dvs killar som jag brytt mig alltför mycket om och som har sårat mig. Nu får de ta konsekvenserna för nu är det en glad tjej!

När jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag bara en osäker tjej. En tjej med alltför mycket fel för att bli rätt. När jag sitter på bussen och tänker mig in i min egna perfekta värld så märker jag återigen att jag börja bli osynlig. Jag vill inte synas för någon. Jag vill inte ha uppmärksamhet från folk, jag vill vara den lilla osynliga tjejen för mig själv.

På så sätt kan jag lida i min ensamhet utan att prata med andra hur jag mår. Jag har inga känslor, jag har verkligen inga känslor. Jag har stängt ner mig själv inifrån. Jag vet inte hur det känns att vara älskad, jag vet inte hur det känns att ha kul.

En gång i tiden har jag upplevt de ovan och ännu mer men nu är jag bara osäker tjej som sparkas runt som en boll mellan 3 killar. 3 helt olika killar. 3 killar som kan såra mig såå lätt med deras ord. Jag söker mig till dem när jag mår dåligt. Men en efter en släpper jag och jag trycker de bort från mig. Jag får bilder som spelas upp när jag stirrade rakt på spegelbilden som speglades mot mig. Hyfsat långt brunt hår, alltför blåa ögon, jeansen som sitter perfekt på benen, väskan som är fullproppad med kläder och andra tjejgrejer. 

Men det är något fel på spegelbilden, jag hittar så mycket fel att jag inte ser de som är bra. Jag förblir liten och hjälplös. Detta är jag och folk har nog inte sett den sidan en då jag alltid har velat vara den som vill uppmärksamhet från den killen jag är småkär i.

Men nu har jag slutat gå in och ut i klassrummet BARA för att se hans blick när jag kommer in. Jag har slutat med att försöka vara en annan, alla andra är upptagna. Eller jag har nog aldrig vart någon annan men jag har aldrig vart mig själv. Självklart har jag glada stunder och skrattar men jag får fortfarande flera tankeställare varje gång jag inte pluggar.

Nu spelas det en låt på min spotify som jag hörde första gången när jag var hemma hos J. Hans mamma satte på den och jag dansade runt. En glad tjej som visste vad hon ville med sin framtid. Men den osäkra tjejen på bussen har ingenaning om gymnasietiden. Ångesten kommer och hon försöker springa ifrån den, gömma sig ifrån den men det spelar ingen roll- den hittar henne trotsallt.

 Alla säger att det kommer med tiden, men jag har aldrig vart såhär osäker på migsjälv på riktigt länge. Jag är så osäker,förvirrad och klyven så det inte är sant. Jag måste avrunda detta inlägget nu och återgå till plugget. Ända gången jag tänker på annat och då mår jag bra och huvudvärken försvinner.

Jag har snart hittat mig själv, återfår mina känslor och jag öppnar upp mig igen men inte för alla. Tilliten måste man förtjäna!

i'm in love, damn ...