2012 har påbörjat.
Tjejens ögon är blåa, håret är hyfsat långt, kroppen är helt okej fastän hon hittar en massa fel.
HEJ, det är jag.

När jag stirrar in i spegelbilden hittar jag så mycket fel så jag inte finner något rätt. Jag är livrädd för framtiden, jag kan inte lämna min underbara klass. Det går inte...
Jag är samtidigt så jävla rädd för döden, det finns inget annat som jag avskyr mer. Tänk att jag aldrig kommer få stirra på mig själv i spegeln, kolla rakt in i ögon på mig själv.. Aldrig!
Folk säger att jag borde ta en sak i taget, men jag är ingen sån tjej. Jag vill ha uppmärksamhet men genom att få uppmärksamhet lider jag i tystnad tills någon upptäcker mig. Jag vill samtidigt inte bli upptäckt, så där får jag ångest och får svårt att andas.

Jag kan tänka mig långt bort och djupt in i mina egna tankar, man kan inte få kontakt med mig vissa gånger. Men jag önskar så mycket att det aldrig kan bli sant. Jag vet om J vill ha tillbaks mig - då kommer jag tillbaks. Men varför? Varför är det så egentligen?

Varför är han så jävla speciell och ingenannan? Varför jämför jag han med alla andra och varför bryr jag mig om hans åsikter? När han inte bryr sig ett piss vad jag gör eller vad mina åsikter är..

Det är sånt jag kan sitta fokusera på, lite spontant. Men jag får inte ihop det, det är en pusselbit som saknas. Och jag fattar inte ens varför jag skriver här just nu.

Jag antar väl att jag är för lat för att skriva för hand, eller att jag är rubbad som jag har hört flertals gånger. Men jag skriver ner detta nu, jag mår... Jag vet inte, inte som jag brukar gör i alla fall.

Jag vill inte tänka tillbaks till andra tider, men självklart skiter jag i det och blickar tillbaks. Fyfan vad patetiskt! Jag är så sur på allt, på den jäkla oskyldiga flickan i spegeln. Hon som egentligen inte har gjort något fel utan bara spåra ur. Svårt att laga spåret, fattar ni?

Men i fredags var det fest med min vänninor. Skönt att koppla bort tankarna men fick i mig för mycket och rökte en aning för mycket så slutade med lite spya och nattpromenader. Men så värt det. Men i efterhand så ångrar jag lite vad jag gjorde den fredagen, jag smsade E. JAG vill INTE ha någon uppmärksamhet från honom, varför smsar jag då han?

Ser ni? Återigen patetisk.

Ska avrunda detta inlägg med att säga att detta var bara en engångshändelse. Jag är så trött på allting, orkar inte med livet längre. Finner ingen motivation till något. Det suger - jag är sämst. Meningen är inte att sitta här och trakessera sig själv men jag är så grinig och sur på mig själv så ni fattar inte, jävla fitt-patetiska loser. Det är de orden som beskriver tjejen i spegeln, mig.

Jag ska lösa dettam jag ska må bra. Jag gjorde det trotsallt och jag gör det ibland. Ska fortsätta försöka, vänta lite till så ska ni få se en självsäker flicka som kan stå upp för sig själv och vänner runtomkring, en tjej som har självförtroende! Hon kommer bli starkare än någonsin.