Lyssna på låten samtidigt som du läser texten nedan!

Dåligt humör, jag saknar allt som var förut. J's sätt att igronera mig på börjar bli psykiskt jobbigt. Jag säger att jag hatar han men vi vet alla att det är lögn, det är tvärtom. Jag älskar honom men hatar att han gör som han gör. Grejer som jag har berättat i förtroende för honom, han gör narr av mig med dem. Han driver om dem och tror inte det sårar mig - men visst sårar det mig.

Tänkte precis tillbaks några månader, när han skjutsade på cykel genom lilla staden. Jag var livrädd att han skulle välta så jag höll om honom stenhårt.

Jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva den känslan, när man var otroligt kär. Det känns så långt bort, långt bort från verkligheten. Och det är jobbigt att inse att man älskade en annan individ så jäkla mycket att man flera månader senare kan tänka tillbaks och sakna tiden som var. Jag vet inte vad han gjorde men han fick mig att må bra som ingenannan lyckats med. Inte någon av alla de som jag har pratat med är som honom. Han var speciell men alla förändras. Jag har bara ett halvår kvar i den nuvarande skolan, sen flyr jag därifrån.

Vill inte minnas allt dåligt, bara det bra!

Sen händer det ju mycket på ett år, men en grej hoppas jag att jag gör; Jag är vän med alla, absolut ingen ovän.

Har nog aldrig haft så mycket tankar i huvudet som nu. De bollar mellan varann och gör mig förvirrad.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för fingrarna bara stannar upp innan jag trycker ner en bokstav på tagenterna.Det har knappast hänt förut. Jag har alltid vetat vad jag vill göra med mitt liv, min framtid.

Men just nu står det still.

Pappa var väldigt nöjd över mina val på gymnasie. Hade lite skog på en av inriktningarna som pappa tyckte var riktigt bra - BRA, då har vi snackat om det.

Jag brukar inte prata så mycket känslor/framtid/skola eller något överhuvudtaget men nu snackade vi min gymnasie. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra men jag hoppar på första bästa tåg och se vad de far någonstans. Kommer ju bort från flera idioter medans jag skiljs med mina bästa vänner...

Har börjat med att skriva i ett storthäfte med b.la smått och gott i. Påminner väldigt mycket om scrapbooking men det blir så mycket mer personligare att göra så. Och det är nästan nu jag funderar om jag ska ta bort bloggen eller inte?

Jag kan inte dela med mig av alltallt i mitt liv eftersom några nära vänner till mig läser denna. Men denna stannar och min bok stannar.

Jag är rädd för vad han kan göra nu. Han är ute och festar medans jag är hemma. Han vill så gärna att jag skulle komma, han ville ha mig där. Hatar att bo så ociviliserat. Det är verkligen allt annat än kul. Men han skulle inte hålla på med andra tjejer, jag var speciell och han ville inte sumpa den chansen!

Världens gulligaste kille?

Men jag får helt enkelt se om han smsar eller ringer imorgon. Han lär berätta allt som hände ändå, Längesen jag hörde han prata. Längesen jag såg han. Han vill träffas i helgen, frågan är bara om jag kan?

Kommer ingenstans från detta stället men vi ska nog lösa det, annars blir det nästa helg!

För engångsskull så leker mitt liv. Men sårad och besviken står inte med på schemat- nono!

Antar att jag ska öppna upp mig ytterligare här på bloggen. Just nu är la mitt liv lite uppochner men ändå är jag hyfsat glad men tankarna finns ju där.

W, som var den s.k okända killen är så otroligt omtänksam. Jag kan inte vara deprimerad när han är runt mig. Jag kan inte säga till han heller att jag är småkär i han, det kan förstöra allt. Så nu för stunden är allt riktigt bra. Ska även träffa J i helgen om det blir av. Vet inte om jag ska sova över eller inte men får se helt enkelt.

E har inte var i skolan idag och har inte träffat han sen torsdags. Jag vet inte hur mina känslor är för han. Ena dagen avskyr jag honom och den andra dagen gillar jag han så fruktansvärt mycket, vad händer egentligen?

W håller om mig och 'rör' mig är väl det man kan säga, ta det inte fel. J håller om mig lika mycket och vi träffades på stationen idag. Det väcker minnen och jag förstår varför jag var så jävla glad för några månader sen. E kommer till skolan imorgon, vem vet hur jag kommer må då?

fuckmylife eller lovemylife är också bra, humm..

I'm fine, i promise.

Allt var som en saga men man har inte fått veta avslutet. *Och de levde lyckliga i alla sina dagar*

Jag passar inte in i mängden. Alla har sina 'gäng'

Nörd gänget till tuffa killarna. Som i en barnfilm. Och jag vet inte vad som blev fel men på vägen till den jag är idag har jag gjort extremt stora misstag, Flera jag ångrar men det gör mig starkare på insidan.

Men en tanke lämnar aldrig mig, ett misstag jag inte vill göra - förlora en kille som älskar mig och som jag älskar tillbaks.

Är det för mycket att begära av ödet eller varför har jag inte fått älska någon?

Men jag får helt enkelt vänta på min tur antar jag. Det finns många som har detsamma som jag. Men jag får vara glad över att jag är jag och folk har accepterat mig för den jag är.

Men inte ens i de svåra tider hjälper det att tänka så,

Okej, helt ärligt - jag har kommit över J ganska bra nu. Jag vet att det aldrig kommer bli vi och jag kommer aldrig få höra de orden han sa till mig! Men jag lever på gamla tider, jag måste sluta upp med det... Hur svårt det en är.

Jag trodde jag och E var vänner men allt börjar kännas skumt igen och jag faller tillbaks till gamla minnen och jag kan inte såra han igen så jag måste återigen säga dagligen att jag bara vill vara vänner så fort det blir för mycket.

Och den här okända killen vid namn... Tjänar jag ingenting. Jag gav upp. Jag kan inte fightas mot kärleken, det funkar inte. Så nu hoppas jag att allt löser sig.

Sen har vi ju flertals söta/snygga killar och alla är olika på sitt sätt men jag kommer aldrig få den jag vill ha.