Har precis fått reda från en nära vän att en vän till h*n har hört att "min" kille (som jag pratar om här på bloggen) ligger med andra, eller ah lång historia. Men lät tydligen som att han hade nekat att vi hållt på och att vi helt plötsligt är kk's igen...

Jag är trött på det här. Jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på ta och begrava den här skiten om och om igen. Vill jag ha något mer med honom? Eller är jag beredd att avsluta det här? Och grejen är att jag är rädd att förlora honom, därav står jag ut med allt som äter upp mig. Och jag hade kunnat ha något med honom, men tror inte han är redo för det. Ska han gå och leka runt och jag vara hemma, nojig, osäker på att han sköter sig? Jag vet inte.

Jag är så arg. Jag är arg på migsjälv att jag är så naiv. Åh dumma jag.

Tjejen ifråga detta handlar om, som jag vet har kontakt med honom, som tar kontakt med honom - det är hon. Och jag vet att han har ljugit vem han är med när han är med mig, för att han inte vill såra henne. Men i den processen så sårar han mig. Men nu hade hon tydligen frågat vad han hade för relation till mig? Och han visste inte vad han skulle säga. Han hade frågat folket på festen vad han skulle säga, och någon hade nämnt att han bara skulle säga att vi var vänner. Och han hade i sin tur sagt att han då inte ska nämna att vi är kk's. Sen vet jag inte hur resten gick.

Men jag mår inte bra. Det gör jag verkligen inte. Varför kan man inte trycka på en knapp som stänger av känslor.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Känner mig klar nu. Nu är det finito.

Tacksam för att jag hade kvar den här bloggen. Jag minns varför jag hade den, låta bägaren rinna över här. Istället för inombords.

Känner mig så fruktansvärt ensam. Känner att jag kommer gå sönder, rasa i bitar.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva förutom det. Jag hatar läsa dem 2 meningarna, men det är sanningen. Och jag hatar den. Jag hatar må såhär. Jag hatar klistra på ett leende. Jag hatar att gå runt och va omedveten vad den där förbaskande killen gör. Jag hatar det, JAG HATAR DET

Jag hatar ha den ständiga pressen på att prestera. Jag hatar ta ansvar. Jag hatar att jag aldrig är tillräcklig. Jag hatar att jag måste bevisa om och om igen vad jag kan och vem jag är. Jag hatar känslan som kryper upp på en, den känslan som lurar en och man tror att man verkligen ska rasa ihop på plats.
Återigen, jag hatar det.

Missförstå mig rätt, jag har mycket bra i mitt liv. Saker och ting jag älskar. Men ibland är hatet större... Eller sorgen är nog störst. Jag hatar nog egentligen inte. Jag är nog mest ledsen, förstörd, sårad, besviken. Men jag måste peppa mig själv.. Även om det är svårt.

Men jag hatar höra av mig till allt och alla, för gör inte jag det - då har jag ingen kvar. Vet inte ens när jag fick frågan hur jag mådde sist, för alla antar att jag mår bra. Hur man nu kan tro det..?

Jag kan samtidigt inte skylla allt på dem, jag lurar dem samtidigt - säger allt är bra. Men jag känner bara att deras intitution borde säga annat, att det är något mer än bara det tuna lagret på ytan. Eller är det bara jag? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte.

Får grabba tag i det lite bättre stunderna i livet. För emellanåt så mår jag faktiskt riktigt bra. Det gör jag, även om jag själv glömmer bort det.

Igår åkte jag till honom, som en liten toffel. Men samtidigt så åkte jag även dit för min skull. För jag vill också ligga. Hur mycket jag än vill skratta nu så försöker jag hålla ihop det här seriösa. Men vi låg, äntligen efter en typ veckas paus, ah iaf för min del.. Både igårkväll och imorse. Grejen hur han är med mig själv, kan jag inte sätta ord på. Han är så jävla grov i mun så fort han umgås eller pratar med sina vänner, men när det bara är vi är han verkligen bra. Och det missleder mig, för jag vill inte ha mer, samtidigt som jag vill ha mer... Jag vill ha det jag inte kan få. Men det va verkligen den kvällen och dagen jag behövde idag. Det får mig att må bättre trots allt ovan hehe.

Ska avsluta nu.. Men det är en månad sen mitt favorit hjärta gick bort. En liten del av mig tog hon med sig, om inte en jättedel. Och det gör så jävla ont!! Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag vet inte hur jag ska hålla ihop det men jag ska försöka för hennes skull, för mitt älskade älskade hjärtas skull. Jag älskar dig för all evighet.

Sänder även en tanke till min barndomskompis som valde att andra vägar i livet. Jag hoppas du vilar ifred. Din begravning var så otroligt fin, du hade varit så nöjd. Och framförallt glad att ditt favoritband spelades i kyrkan.

Mina fina, jag hoppas ni har funnit frid i livet. Det förtjänar ni verkligen!

Marijoteten här visste väl att jag skulle komma tillbaks hit tidsnog och här sitter jag.

Mer nedbruten än någonsin. Inte bara att jag har tränat 3 timmar i sträck, vart i stan samt jobbat utan detta är den där förbaskade killen som tar energi från mig.

Nu vet jag att något inte stämmer. Min magkänsla säger det och jag önskar överallt annat att den inte var sann, önskar verkligen mer än allt att min jäkla magkänsla har fel.

Ni vet dem där kondompaketen? Som låg på bordet en morgon? Väl, ja.. Alltså det har gnagt på mig, lite hela tiden. Att en främmande människa kom fram till mig på krogen och sa att killen i fråga som jag skriver om håller på och ligger med flertal tjejer.

Och vet ni vad jag gjorde med den informationen först? Jag blånekade. Jag grävde ner den långt långt ner. Men ju mer tiden går desto mer kommer det upp. Bajskillen har tagit avstånd och är... jag vet inte - frånvarande. Jag förstår nu vid 20 års ålder att världen kommer inte gå under pga en kille, men det kan fortfarande göra ont att förlora någon man haft där i 6 månader.

Han har inte kunnat ses på några dagar för att han har varit med sina kompisar. Vad vet jag? Det kan vara sant likaväl som det kan vara "kompisar"

Faktum att det saknas lite för många kondomer sen jag var där och rotade efter en då vi båda hade klamydia som HAN smittade mig med. Det paketet är nästan tomt nu. MEN -  kan jag skylla på honom? Vi är inget, vi har ingen stämpel på oss som säger att vi är ihop. Och det kan störa mig likamycket som det gör mig livrädd. Önskar emellanåt att vi var tillsammans för att veta att han inte gör något bakom min rygg, naiv som jag är så försöker jag verkligen tro på det där, även om det kan vara min största lögn hittills, han har nog lika lätt att göra det nu som då isåfall. Men ah, samtidigt vet jag verkligen inte om jag vill ha förhållande för jag har alltid klarat mig själv. Genom all skit under dessa år, genom eld och vatten - varför ska jag nu börja luta mig emot någon?

Känner mig svag och sårbar. Veta att en annan människa har möjlighet att såra en så på djupet? Och det hade ju inte precis vart första gången det hände.

Och allt detta kaos påverkar mig mer än vad jag trott. Jag är lättgrinig och har otroligt lätt till frustration och aggression som aldrig förr. För han vet exakt vart han har mig. Han har mig runt sitt lilla lillfinger, och även det hatar jag att det är sant. Missförstå mig inte, jag kan stå upp förmigsjälv och allt det där men när han frågar om jag vlll komma tlll han så gör jag allt för att det ska bli möjlighet.

jag var tvungen att gråta en skvätt haha

Jag kan gråta helt oregelbundet, från ingenstans till ba sådär, rakt upp och ner. Mina vänner tycker att jag ska konfrontera honom men jag är så himla rädd att förlora honom. Ja ni hör ju. JAG är RÄDD för att FÖRLORA honom!!!

Han hade inte tvekat en sekund att ta upp det här och önskar jag var likadan. Hade det vart ombytta roller här så hade han flippat om han fick reda på att jag låg med andra. Och faktiskt behandlat mig därefter. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på, även om han aldrig har vart elak eller så emot mig men jag vet att om det skulle ske så droppar jag nog lite självkänsla och självförtroende som jag kämpat så hårt med att få.

Så får väl överanylisera lite till i min ensamhet haha, men den där fantastiska deppmusiken i bakgrunden.

I'll be in touch så att säga, detta var oerhört skönt att göra.