Efter alla år så sitter jag här igen och undrar över mitt liv.

Av en slump så kom jag ihåg denna, har läst och läst och läst. Jag är verkligen djupt imponerad samtidigt som jag är otroligt ledsen över hur en människa - så ung, kan man så dåligt. Att en tjej på 15 år tror att livet är över pga en kille. Det är faktiskt ganska patetiskt. 

Men jag är en väldigt trogen person, litar blint på människor, öppnar upp mig för främlingar, försöker vara något killar vill ha. Det var jag då och det är jag nu 5 år senare, eller är det 4?

Men samtidigt så har jag nog aldrig varit såhär ärlig, jag har hittat mig själv. Hittat min stil, hittat mina äkta vänner. Och det gör mig så geniunt glad. Och jag har så mycket att berätta för er.

Killar har kommit och gått, kärleken har väl inte varit på topp. Allt har handlat om det lite skamiga ordet sex. Och det har fått mig att må bra, att killar vill ha mig. Att jag faktiskt duger som jag är. Och det är skönt ska ni veta.

Men samtidigt så har inte killar varit allt. Jag har prioterat mina vänner och djur. Och det har varit mycket bråk med vännerna fram och tillbaks, vissa är inte ens mina vänner längre samtidigt som några är så nära inpå att jag knappt vet hur jag ska kunna dra en vitlögn för dem haha.

Måste nog varit mitt första haha här på bloggen, vad sjukt??

Men man ska inte ljuga för sina vänner, så enkelt är det. Jag och P har bråkat till och från ordentligt. Sa upp kontakten men på något vänster så fick mitt samvete mig att må så dåligt att jag sakta tog upp kontakten igen efter ett år. Var faktiskt i julas, så är inte så länge sedan. Nu går det att ha en normal konversation men det är ingen dans på rosor precis.

Jag har flyttat och mina djur har flyttat. Bor själv och det är en väldigt härlig frihet men samtidigt har jag aldrig varit så här ensam. Speciellt inte när jag har vant mig vid någons närhet, som det har varit de senaste månaderna. Och jag tror på riktigt att vi är inne i den sista svackan. Jag tror det är över. Och jag inser nu att jag kanske har känslor för honom? Trots att allt bara har varit sex. Men han är en sån människa som man inte behöver tänka två gånger extra innan man gör något, utan allt är så ostelt. Och jag har lärt mig massvis som jag inte riktigt kan dela med mig här haha. MIna vänner läser inte denna bloggen längre så därför passar jag på att skriva av mig när jag kan, slippa alla frågor.

Mina vänner tycker jag borde coola ner mig angående den här killen men min magkänsla är upp o ner. Den är kaos och då vet jag att livet slutar i kaos. Det är faktiskt sant, ganska otroligt när jag tänker efter. Den har aldrig haft fel och det är väl tråkigt nu i denna stunden att det gäller en kille jag faktiskt tycker om att umgås med. Kär, det är jag inte men jag tycker om honom. Jag vet att han inte skulle vara så på sociala medier när han var iväg men hallå?? Han har snapat lite men han svarar aldrig tillbaka. Gud vad töntig jag är, men vem bryr sig? Jag kan knappast va ensam om att tycka och överanalyserar såhär? Eller är jag det?

Jag får ta en dag i taget, imon är det sista gången vi ses om han vill ha sin tröja innan jag åker utomlands.

Nej nu får jag avrunda detta. Blev ett fruktansvärt långt inlägg men skönt att få skriva av sig. Jag förstår varför jag gjorde detta. Men livet har gått i 190 hela tiden så tiden har ej funnits att skriva av sig. Har så mycket mer att berätta, om killar, livet, hur livet är nu, att jag mår genuint bra.

Ber om ursäkt om det är stavfel här och där, skrivit i raketfart och bara skrivit ner vad som dykt upp i huvudet. Och faktum är att jag redan mår bättre, känns som en sten har lättat lite från bröstet.

Hoppas ni mår bra, livet går inte under för småsaker - kom ihåg det. ciao