Jag visste inte man kunde må såhär dåligt. allt har vart suveränt de senaste veckorna men inom en em så hamna jag på botten. Och vet inte riktigt om jag kommer komma ur detta faktiskt om jag ska vara ärlig.

men jag får la ta skiten som vanligt, mosad och överkörd. 

Vill gråta ögonen ur mig och aldrig, aldrig vakna upp igen. Förstår ni hur dåligt Man mår då? 

Vi hörs någon annan dag. 

tack 

Vilken ände ska jag börja i?

Det har gått flera månader sen sist jag va här, det måste ändå vara bra? Att jag har vart så busy att jag faktiskt inte hunnit sitta här och deppa ihop.

Men som vanligt allihopa, så har man mått så jävla dåligt, jag har mått så insane bra. Jobbat ihjäl mig också för den delen.

Okej, min bday blev hyfsad. Älskar mina vänner även om dem många gånger sviker mig, men jag hade kul. Alldeles för full och rolig. Sen därefter har jag bara fixat med mina djur och jobbat. Hängt med min bästa killkompis för han är den ända jag kan prata och umgås med dagligen. Han är så jävla underbar och jag säger det aldrig till honom -  även om han förtjänar att höra det varenda jävla dag. Måste bli bättre på det-

Haft en torka, dvs jag har inte legat på flera månader, 3 tror jag för att vara nästan exakt haha. Men sen så bara för några dagar sen så låg jag med en kille jag inte borde men ibland måste man bara få säga fuck it. Jag gjorde det för min skull och ingenannans. Men det kommer aldrig komma ut, berättade bara för min bästa tjejkompis och hon är bra på hemligheter. Men annars kommer jag faktiskt blåneka det, varför vet jag inte. Vad konstigt ändå?

Men seeeeeen mina damer å herrar. Va på krök som blev utgång hos min tjejkompis som jag nämnde ovan i helgen. Med folk jag ALDRIG träffat innan och det var det bäästa som hänt.

Alla hade så roligt, var fulla på alkohol och allmänt höga på livet. (läs inga droger!!!!) men vi hade svinkul. Sen blev det utgång till ett ställe i stan som är riktigt rolig. Vi hade bord och jag la inte en krona på något. Jag dansade faktiskt ingenting. Och jag missade att gå till det nya dansgolvet IGEN, så får ta det nästa gång. Men någongång under kvällen så börja jag snacka med en kille som var på kröket. Ingenaning hur gammal han är eller så men super trevlig och sa så gulliga grejer, eller jag tycker det e gulligt nu men fråga mig om någon vecka eller två.

Slutade med att vi åkte till hans tjejkompis och sov, hehe och låg. Han var bara allmänt jäkla mysig och jag behövde det. Någon som faktiskt brydde sig dagen efter, som ville mysa och gosa utan att allt bara ska handla om sex. Men sexet var  bra tills båda blev trötta haha, så då sov vi bara. Nu pratar vi iaf och han tycker jag ska åka hem till honom. Så får se om jag får tummen ur röven och vågar/hinner. Jag vet inte vad han är ute efter, jag vet inte vad han vill. Men jag PALLAR INTE en till kk. GAH men samtidigt är jag så himla rädd att jag ska känna mig låst i ett förhållande. Att jag ska tröttna och dumpa killen, för att sen ångra mig när jag inser att jag inte får tbx honom och då börjar jakten igen. Jakten är det som är så intressant och spännande. Men om man erbjuder mig ett spännande och roligt förhållande kanske jag aldrig tröttnar.

Jaja, jag ska inte ta ut saker i förhand. Det händer nästintill varje gång efter jag skrivit ut här, vad jag vill och önskar....... så blir det alltid tvärtom. Som någon typ av karma som jag inte förtjänar, inte vad jag tror iallafall.

Nu ska jag gå och lägga mig. Men känns alltid så himla bra att skriva här.. Känner mig på något sätt lättad. Som att någon typ av sten släpps från mina axlar. SÅ skönt att kunna va helt öppen här. Och veta att jag har kommit till det stadiet att jag förtjänar att bli behandlad bra, inte vara någons andra handsval. Att faktiskt få vara någons prio ett. Och jag är stolt att jag har insett det, bättre sent än aldrg. Så nu ska jag sova och veta att jag är jag och att folk uppskattar mig för mig liksom.

ÄR SÅ GLAD ÖVER DET

gonatt finisar i världen, killar och tjejer

Have you ever been in love? Horrible isn't it?

It makes you so vulnerable.

It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up

Jag har sällan mått såhär dåligt. Magen är vänd upp och ner. Mår konstant illa och har inte ätit något vettigt på flera dagar. Hetsåt godis förut. Ni kan andas, jag är inte gravid. MEN det har hänt mycket som vanligt.

En nära vän till familjen har gått bort, av en stor stark kamp emot cancer. Det gör ont, hela vägen till själen att jag inte fick träffa dig en sista gång. Jag hoppas du har det bra nu, att du mår så bra som du faktiskt förtjänar. Vila i frid älskade du  

usch, var tvungen att torka tårarna.

Sen så är det en annan väldigt nära som kämpar för sitt liv, även om hon egentligen inte vill. Men hon gör det för så många andras skull, rätt eller fel så hyller jag henne för det. För att hon orkar vara så stark. Mitt liv kommer gå sönder när hon inte orkar längre. Fruktar den dagen redan nu, även om hon kommer få det så mycket bättre.

Och sen något mer? Händer absolut ingenting mer i mitt liv. Jag är så ensam. Så ensam i min lägenhet. Pratade emd en kompis häromdagen när hon kom hit, då vi har glidit isär. Jag sa att jag vart ensam, att jag har vart väldigt nere. Hon skulle förbättra sig men ännu har vi inte hörts eller setts sen dess. Vi lär ses på min bday men jag vet inte om jag kommer kunna ha genuint kul. För känns som folk känner att de måste komma, för att det ska se bra ut. Men därefter så blir jag ensam igen. Kanske.. kanske gör jag mig själv som ett offer. Jag vet inte, jag vill bara att folk ska höra av sig. Fråga om vi ska ses. Men jag är inte spontan då jag är ständigt trött.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt hur det skulle kännas att försvinna ifrån den här jorden. Tanken gör mig livrädd, en annan undrar hur folk skulle reagera när de fick reda på att jag var borta. Jag är nästan nyfiken. För jag tror inte att någon hade reagerat så som jag tror att de skulle göra, eller skulle de bli helt förstörda? Jag lär aldrig få veta det ändå.

Änsålänge så har jag några grejer som distraherar mig från allt sånt där tråkigt.Och jag får hålla fast vid det, även om jag är ensam, så fruktansvärt ensam emellanåt.

Godnatt, jag tror att blir bra. Jag har bra stunder men jag har mycket att hantera, mycket att tänka och göra, men det kommer bli bra.

We accept the love we think we deserve

Vad har egentligen hänt den senaste perioden?

Jag har faktiskt åkt skidor med mina vänner. Var borta en hel vecka och det var så skönt. Slippa alla måsten, alla jobb och framförallt allt jobbigt här hemma.

Vi har åkt skidor, druckit alko, vart på afterski, haft mysiga frukostar och middagar OCH ännu mer alko.

Träffade en bartender där och han kan vart det snällaste jag mött på denna jord. Däremot har jag nog gått för långt och sådär som vanligt. Han ska tydligen komma till Sverige i april men ah, vi har pratat om att träffas, umgås, festa men framförallt att da da da ligga. Och allt detta gör mig så glad men samtidigt så sad för han har ett liv där han är och jag har mitt här. Mycket kan hända under dessa veckor och vi kanske aldrig ses igen. Och jag vet att det kommer öka på min mur lite till, som jag sakta har byggt upp och så fort jag släpper in någon så blir jag alltid sårad.

Jag undrar alltid vad som är fel på mig. Var och varannan skaffar förhållande men jag har aldrig lyckats bli fäst vid en person så, och när jag väl börjar bli fäst så slutar det alltid med att personen inte har några känslor som helst för mig.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger det har hänt, såpass många gånger att jag har tappat räkningen. Och det får ju en att undra, vad gör jag som är så fel? Och alla jag har känt att bam där kan det bli något mer så tröttnar jag och skiter i personen så fort vi legat. Känner ingenting då? Hur kommer det sig? Och han undrar ju såklart vad han har gjort för fel, som alla andra jag inte kan ge något svar till. Men en vacker dag kanske the one dyker upp, vad vet jag. Eller så slutar mitt liv med att jag jobbar ihjäl mig. För det är de ända jag vet att jag kan göra, utan att behöva tänka egentligen.

SÅ denna veckan ska jag drukna i jobb och släppa att vi va iväg, alla människor jag mötte där. För jag vaknade på riktigt upp med ångest i söndags. Så mycket att jag faktiskt ville åka tbx direkt. Men ingen fattar det, alla har sitt liv här med sina killar, familjer och vänner. Men jag hade inte haft något problem att lämna allt här. Lämna mina djur, även om jag skulle ha saknat dem emellanåt. För jag vet att dem har det bra här hemma.

Är inte det lite sjukt?

Jag som vart sååå instängd i min bubbla med min sport, kan helt plötsligt offra den? För jag har sett att det finns en så himla rolig värld utanför din. Men är jag beredd att ge upp allt? Jag vet inte. Jag vill bara komma iväg och slippa min trista tråkiga vardag. För det har jag ljugit om. Sagt att gud vad skönt att komma tbx till vardagen. Men sanningen är att jag spyr på den, jag vill helst slippa allt och bara åka iväg när jag vill, till vad jag vill.

Usch vad detta gör ont i mitt hjärta. Jag är inte beredd på att göra något eller att inte göra något alls Fastnat mittemellan och det suger helt ärligt kuk.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu förutom att bli frisk. Har gott om tid att fundera vad jag vill med mitt liv. For godsake, jag blir 22 om en månad och inte har jag planerat något inför det. Jag orkar inte, jag orkar inte fira mitt tråkiga pissliv.

Det va ett tag sen folks. Och mycket har hänt sen sist. Alldeles för mycket.

Vårt gäng är mer eller mindre uppsplitat pga gud vet vad och jag är så trött på att några är så naiva och inte lyssnar på en av sina närmsta vänner men har gett upp nu, låt det gå åt helvete.

Va precis med en kompis och jag är inte så rolig när jag inte fått sova på 20 timmar, i know. Men hm, hen drog precis för att hen hade lovat att vara med några andra. DÅ kan hen faneme skita i folk och träffa dem hen vill. De bevisar väl egentligen vart hen står? Tror jag behöver ta avstånd från hen och hens kompis. Dem 2 är en farlig kombo och påverkar varandra något sjukt. Jag orkar inte låtsas som det är bra eller att jag har ork nog att hitta på grejer. Nu får det vara nog, jag måste stå på mig.

Måste vara stark.

Förövrigt så har min kk ingen tjej = vi träffas då och då men jag vet inte. Orkar inte tänka på hur jag måste bete mig runt andra killar för han blir så jävla grinig om jag gör något med någon men INTE har han några känslor för mig. Strular jag med någon på krogen, skvallras det, ligger jag med någon - då skvallras det. DÅ kan det gå veckor innan ibland månader innan vi ses. Jag vet att det bästa är att ta avstånd från honom men det är svårt. Även om det bara är sex så är jag fan inte beredd att ge upp det. Inte tills jag hittar någon annan.

Jag är så upprörd över att min kompis åkte, på riktigt. Känner bara att man kan säga nej, komma på en ursäkt. Och min andra kompis som jaga sönder hen med samtal VET att hen va med mig, men skiter i det. För dem hade ju planer. Känner mig så jävla fitt bortprioterad. Fucking igen. Vi kanske måste vara isär en stund, för att jag ska få se klart hur vi ska ha det. Jag kan inte må såhär varenda gång någon väljer något annat än mig. För jag känner på riktigt att jag inte har några riktiga vänner kvar, typ ytliga endast. Litar inte på någon till 100% och det är illa. Jag vill ha någon så nära, oskiljaktiga och kunna lita på någon så mycket att det ska vara löljligt. Men jag har helt enkelt kollat på för mycket på film. Lilla patetiska mig, alltid synd om mig - på med offerkoftan.

Nä guys, vi får höras en dag då jag är mer positiv. Idag är en jobbig dag dessvärre.

Jag vet inte vad för exakt fel jag gör som gör att jag hamnar i blås väder. Men uppenbarligen är det något.

JAG VET att man inte kan ha kontakt jämt. Folk skapar sina egna liv, formar och bygger precis som de vill och följer sina drömmar. Men jag önskade så himla himla mycket att jag kunde få vara en del av kakan, följa deras resa mot livet de vill ha. Och jag tror säkert att de tycker vi pratar och allt är prima mellan oss alla men jag känner mig inte delaktig, jag känner mig utanför och framförallt känner jag mig så äckligt ensam.

Hade säkert klarat mig fint om det inte vore så himla kaosartat runtomkring - grejer jag kan göra noll för att det ska bli bättre.

Och med min bakgrund i livet (låter riktigt badass nu) så känner jag att det är faktiskt okej att bryta ihop och komma igen. Jag kan inte vara stark och tålig all the time. Men att visa den här sidan för någon kommer jag aldrig göra. För jag har inget ärligt svar till varför jag mår som jag mår, jag vet inte vad jag ska svara alls.

Spelar egentligen ingen roll att mina vänner säger att de ska finnas där, för dem försöker väl antar jag men de har egna liv, de kan inte passa upp mig hela tiden. Även om jag önskar att någon gjorde det.

Nä, detta gör alldeles för ont att skriva. Jag klarar det faktiskt inte. Vi hörs.