Försöker att gå vidare nu

Men allt jag tänker på är du

Hur sur jag blev när du kittlade mig

Men jag var egentligen bara glad att ha dig

Bilder av minnen spelas upp i min hjärna

Du var min alldeles egna stjärna

Stjärnan som lyser upp min dag

Även om jag är stark eller svag

Du kommer aldrig få veta något av detta

För det kommer aldrig bli samma hätta

Jag vill glömma allt. Men ändå sitter jag långt in på kvällarna och gråter. Jag tänker igenom varenda liten stund, varje liten bild som kommer upp i huvudet studerar jag noga. Blundar och blickar tillbaks. Hur kan jag se något så speciellt i dig som ingen annan ser?

Jag borde va starkare och inte gråta över en kille. Men den här killen sitter fast i mig, långt in i hjärtat. Det gör så jävla ont när någon frågar hur jag mår och nämner hans namn. Jag vill bara lägga mig på marken där jag står och gråta ut. Jag har lyckligtvis inte mycket till tårar kvar men jag viftar bort allt med handen och sätter på ett klistrat leende på mina läppar. Jag säger att jag mår bra och ni frågar om jag verkligen gör det och jag ljuger återigen och säger att jag gör det. Vad för vän är jag? Ljuger er rakt upp i era ansiktet...

Jag kanske aldrig borde träffat honom? Men då hade jag aldrig fått uppleva de stunder som vi hade. Riktigt jäkla kär var jag och det värsta är att han var det med men nu har han inga känslor alls!

Jag vill ha tillbaks stunderna när du höll om mig, nära dig... Precis så jag kände dina andetag. Vad för liv är detta?

Vill inte må såhär, vad ska jag göra? Jag vet inte vägen ut. Det finns ingen väg ut!

Jag är fast i ett mörker och hittar inte ljuset. Jag klarar inte av att må såhär dåligt varenda dag ut och dag in. Och jag kan inte sluta tänka på stunderna vi hade så försök inte säga att jag ska sluta tänka på han och mig. Det får mig att tänka ännu mer och jag minns ännu mer ögonblick med honom.

Jag hatar att säga detta, mest för att detta är över en kille. Men jag kan inte leva såhär längre. Jag borde nog helt enkelt försvinna ifrån världen och hoppas på ett nytt liv efter döden. Jag gråter över en kille, jag mår dåligt över en kille. Allt cirkulerar runt honom men han är galet fin. Fin men ändå glimten och spänningen i ögonen.

Jag älskar er alla förlåt

men detta blir nu mitt hejdå

Jag undrar vad jag gör fel egentligen. Om det inte är det, så är det de andra?!

Vad är felet?

Tror du jag ville att det skulle bli såhär? nej!

Men man får stå för dem beslut man tar och jag hoppas innerligt att min mamma gör rätt beslut. Eller det gör hon alltid så jag litar fullt ut på henne.

Jag vill inte veta hur detta ska sluta. Måste vara stark nog att stå för det vi tycker, jag och min mamma. We will make it!

Jag vet att vi gjorde rätt.

Tack S för idag. Du är bäst tjejen och jag har saknat dig otroligt mycket. Love u!   

Berättade precis för E hur jag mådde förrförra helgen. Jag har inte sagt något om det men han läser mig som en öppen bok och ser att jag mår dåligt över något. Så jag tog mig i kragen och berättade nu. Jag vet inte om det var smart men han måste ju ändå få veta.

Jag sa till S idag att jag inte ångrar att det blev som det blev men insåg nu. när jag satt på bussen med E att en del av mig ångrar allt som sa/gjordes/skrevs dem dagarna. Jag vill ha tillbaks han. Men han har fått en fin tjej som förtjänar honom. Och han förtjänar att vara lycklig! Det är det minsta jag kan göra för att gottgöra allt.

Jag kan inte ta åt mig hela skulden för allt var inte mitt fel, han vet att han är ansvarig för felen som blev men vi har släppt det och vi är vänner. Den klassiska 'vän-metoden'!

Never look back.

You only see that boy you had love happy with another girl.

Look forward and see next boy that will make you more happy then ever.

Du var mitt allt

Du spridde sen salt

över mina öppna sår

De läks inte nu men kanske om några år?

Du älskade mig för den jag var

nu är det bara minnen som är kvar

Du och jag var det bästa som har hänt

Det ljuset som var tänt är nu bränt

Jag vill ha tillbaks mitt liv

Livet som gav mig lycka med kliv

Jag var allt för dig

Du är allt för mig

Jag har länge pratat om att jag är fast i en annan tid. En tid jag var som lyckligast och var mig själv. Men när han svek mig blev jag så djupt sårad att jag satt med kniven/rakbladet/nål - you name it.

Efter det har jag sårat en kille som sen såra mig djupare tillbaka. Men nu har jag hittat tillbaks till migsjälv men jag vet att det är bullshit!
Vem försöker jag övertyga? Jag mår inte bra, jag får acceptera att det är något psykiskt fel på mig. Inte mediciniskt utan mer mitt tankesätt. För att bli sårad på djupet två gånger tar på mig, speciellt en tjej på 15 år som vill leva livet. Jag har vänner runtomkring mig som älskar mig för den jag är. Jag är inte deppig twenty-four/seven utan jag skriver här. skriver ner mina känslor för att sen må bättre.

Jag gillar inte hur orden psykiskt och fysiskt låter. Det låter så sinnessjukt - kanske det jag är. sinnessjuk?

Tack vare att min s.k gamla kärlek fick reda på min blogg innan så tog jag bort den. Vågar inte stå för det jag skrev om han ändå. Men jag satt ändå och pysslade med designen och skulle göra om bloggen helt när jag likaväl kan ta bort den så jag tog bort den.

Börjar om på nytt, vill inte minnas det jag har skrivit i flera veckorstid.

Får se hur länge den här hålls hemligt. Ska vara försiktigare - Lovar!

Jag undrar alltid hur långt kan man gå och hur långt man vågar gå.