Everybody hurts some days
It’s okay to be afraid
Everybody hurts
Everybody screams
Everybody feels this way
And that’s okay
La da da da da da
That’s okay

Så många gånger jag har talat om för mina vänner, de som har de svårt - att det kommer lösas.

Men jag inser hur meningslöst det är. Här sitter jag och vet inte vad jag håller på med. Jag har ont i huvudet, öronen, kroppen, benen - allt.

Men det finns anledning till var och sitt. Men tankarna snurrar så jävla mycket, tror att jag exploderar av tankar.

Pratade med en kille igår i 5 och ½ timme, från halv nio till två på natten. Det behövdes, han får mig att må bra.

Idag när det var Julavslutning, så satt jag i kyrkan med en vän, J.O Så kom jag tänka på att det var såhär jag träffade J, alltså den killen som sårade mig. När jag la mig mot J.O's axel så var det som att jag spolade tillbaks tiden. Som att jag var tillbaks i den gamla lyckliga tiden. Ni har ingenaning vilken känsla det var.

Klasserna och läraren runtomkring försvann, hörde bara sången som eleverna sjöng, som mina vänner sjöng. Jag ville inte vakna upp. J.O pillade med mitt hår, precis som J har gjort innan. Jag bröt nästan ihop och ville bara gå. Bort från allt, ut ur portarna. Låta alla stirra på mig. Det hade vart värt alla frågor men J.O hindrade mig. Han ville inte att jag skulle gå. Tacksam för att jag har han.

Jag har nu tänkt framochtillbaka. Tror beslutet om att sluta blogga blir av. Jag kan inte låta mina tankar och känslor bli mer offentliga. Jag kan inte ta emot mina kompisar frågor om hur jag mår och ljuga för dem. Jag kan helt enkelt inte skriva här. Och om jag skaffar en ny blogg spelar ingen roll, jag är fortfarande offentlig.

Jag ska bli osynlig, som vinden. Man ser den inte, men man känner den. Så jag tackar för mig och jag kommer skriva ner alla mina tankar som aldrig förr i en bok.

S, du vet att du alltid kan nå mig på något sätt. Men detta blir bäst, bloggen måste bort. Eller bloggen kan stanna men det blir ingen uppdatering. Jag håller mina tankar inombords och inom en bok. Vet att du kommer tycka det är dåligt att jag kommer hålla allt inom mig men jag kan inte skriva ut mina innersta känslor här ändå. Jag kan inte låta er veta precis hur jag mår. Det funkar inte. Men jag är din vän, och det förblir jag.

Lyssna på låten samtidigt som du läser texten nedan!

Dåligt humör, jag saknar allt som var förut. J's sätt att igronera mig på börjar bli psykiskt jobbigt. Jag säger att jag hatar han men vi vet alla att det är lögn, det är tvärtom. Jag älskar honom men hatar att han gör som han gör. Grejer som jag har berättat i förtroende för honom, han gör narr av mig med dem. Han driver om dem och tror inte det sårar mig - men visst sårar det mig.

Tänkte precis tillbaks några månader, när han skjutsade på cykel genom lilla staden. Jag var livrädd att han skulle välta så jag höll om honom stenhårt.

Jag undrar om jag någonsin kommer få uppleva den känslan, när man var otroligt kär. Det känns så långt bort, långt bort från verkligheten. Och det är jobbigt att inse att man älskade en annan individ så jäkla mycket att man flera månader senare kan tänka tillbaks och sakna tiden som var. Jag vet inte vad han gjorde men han fick mig att må bra som ingenannan lyckats med. Inte någon av alla de som jag har pratat med är som honom. Han var speciell men alla förändras. Jag har bara ett halvår kvar i den nuvarande skolan, sen flyr jag därifrån.

Vill inte minnas allt dåligt, bara det bra!

Sen händer det ju mycket på ett år, men en grej hoppas jag att jag gör; Jag är vän med alla, absolut ingen ovän.

Har nog aldrig haft så mycket tankar i huvudet som nu. De bollar mellan varann och gör mig förvirrad.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för fingrarna bara stannar upp innan jag trycker ner en bokstav på tagenterna.Det har knappast hänt förut. Jag har alltid vetat vad jag vill göra med mitt liv, min framtid.

Men just nu står det still.

Pappa var väldigt nöjd över mina val på gymnasie. Hade lite skog på en av inriktningarna som pappa tyckte var riktigt bra - BRA, då har vi snackat om det.

Jag brukar inte prata så mycket känslor/framtid/skola eller något överhuvudtaget men nu snackade vi min gymnasie. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra men jag hoppar på första bästa tåg och se vad de far någonstans. Kommer ju bort från flera idioter medans jag skiljs med mina bästa vänner...

Hade idrott som första lektionen idag och jag la i ett extra krut och bara körde gärnet. Fotboll var det - en sport jag verkligen gillar. Så jag bara körde och det var riktigt skönt att få känna att man gjorde något förutom att vara deppig osv.

Dagen rullade på, och jag tackar J.O som hjälper och stöttar mig hela tiden. Kommer aldrig kunna tacka han nog. Han får mig att vilja fortsätta och hitta orken i livet.

Pratade en hel med A och S så det känns även mycket bättre än vad det var igår.

Men så fort jag får tiden till att tänka - damn vad mycket det snurrar i huvudet då.

NEJ, jag driver inte.
Han sa att han hatade mig, han sa att han skulle undvika mig... Men det sårar mig inte lika mycket som det nedan.

Min käraste och bästaste vän ska säljas. (ja ett djur)

Och när en bit av mitt hjärta säljs så kommer jag dö. Jag vill ta självmord. Jag tänker inte vara stark nog att komma över min bästastebästis säljs. Fan heller, då dör jag hellre än att se han behandlas fel.

JÄVLA FITT LIV. DRA ÅT HELVETE SÅ DÖR JAG. TÄNKER ÄNDÅ INTE LEVA NÄSTA ÅR.

Vill bara spola tillbaks tiden när jag var mindre. Då fanns det inga killar som komplicerade ihop ens egna liv. Även om killar är världens gulligaste på olika sätt så har jag nog en gaaaanska stor ångest nu,

damn boys somsagt...

You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams