Har flera gånger blivit kallad alkholist. Och det svider.. Speciellt när det kommer från någon som står än så himla nära. Men ni, berätta för mig.. Är man en alkis om man väljer att dricka max 1 gång i veckan, på en helgdag med sina vänner?

Har iofs vart väldigt många helger i rad, månader faktiskt. Men jag dricker mig inte alltid redlöst, även om det händer ibland hehe. Men en typisk alkis för mig är någon som har ett behov att man måste dricka, flera dagar i veckan. Ett glas vin där, en öl där. Men jag är verkligen inte sån. Åtminstone vill jag övertala mig själv det. För det gör ALLTID lika ont att få höra de där orden, känns som en del av mig går sönder.

Och ibland går tankarna runt, lite för mycket för mitt egna bästa, att jag kanske borde vara en alkis, så är alla nöjda över att dem har rätt, men samtidigt hallå?? Det är fruktansvärt patetiskt. Det svider fortfarande till när någon nära till än säger något sånt, även om de bara är oroliga...

Jag är så klyven, om den här killen jag berättade om. Allt är bra mellan oss, ingen tvekan men frågade om vi skulle ses idag men han kunde inte. Frågade inte ens varför och det stör mig så jävla mycket, för nu svarar han inte. Mitt lilla hjärta knäcktes en bit men jag får verkligen inte överanylsera detta även om varenda del i kroppen vill det. Vi har redan setts två gånger denna veckan, utan att ligga tänkte jag säga haha men jag tar tillbaks det. Men vi myste bara ena kvällen och på morgonen mys och lite sex. Andra dagen var det bara mys. FY vad det är mysigt att mysa!!

Och jag är ingen mys person, trodde jag dvs. Igår var han söt och skrev godnatt med   emoji hihi, vilket aldrig händer. SÅ roliga är vi liksom. Och det värsta i detta är att jag blir lite för glad över sånt, lilla dumma jag. Jag kan inte hålla mina känslor i schack längre. Jag är INTE kär, men jag tycker om honom - lite för mycket (ibland)

Annars är det som vanligt. Jag tycker om att vara i hans närhet, prata, skratta, umgås, diskutera, mysa ja - allt.

Men blir rädd varenda gång jag skriver sån mening och publicera den efteråt. För varenda gång, jag menar varenda gång händer det något dåligt. Shit, vågar jag detta?

Jag fortsätter med det vi håller på med, jag tycker det är kul. Alltså väldigt för mycket kul, så varför klaga? Nu svarade han,*andas ut* Så nu när jag skrivit en roman om detta, så är alltså allt som vanligt, precis som jag sa. Så nu får jag ge mig. Även om jag ibland tänker på hur vårt förhållande hade sett ut? Vi hade vart goals as fuck haha.

MVH en för mycket tänkande tjej

Vad är det med att vi bara ska träffa på hans villkor och ALDRIG mina??

Jag blir så arg av bara tanken på det. Han kan fråga mig om vi ska ses och jag svarar direkt. Men så fort jag frågar han så får jag inte något svar, jag menar verkligen ALDRIG.

Om man har en sån här typ av förhållande/relation så ska väl den vara ömsesidig? Men jag kan inte låta bli att säga ja när han frågar om jag ska komma till han senare. Jag trivs så bra i hans sällskap. Han är så otroligt rolig och något efterbliven och dum, men det är det som är så kul.

Men just nu vill jag inte gå ut på krogen längre. För jag vet att han är där, jag vet att han har sina vänner och dansar med dem. Att han dansar med andra och jag ska spela spelet där jag inte bryr mig..

Han kommer fram och pratar och dansar, rör vid mig, retas med mig och det gör mig så klyven. Vart har jag han?

Sist jag skrev något sånt här fick jag ett meddelande av den killen som sa att han ville avsluta allt sånt här då han inte hade några såna känslor för mig och jag funderar djupt på att inte publicera det här inlägget, av just den och tusen anledningar till. Men jag trotsar den och all dess karma som följer med.

Så nu ligger jag här återigen med tusen tankar i huvudet. Jag vill bara att han ska vilja ha mig, att det ska vara så mycket att han inte kan hålla sig borta. Inte riktigt så jag känner för han men jag vill uppenbarligen träffa han mer än vad han vill träffa mig.

Så hur tar jag mig härifrån? Vart ska jag ta vägen för att få ordning och reda på den här situationen? I slutändan kommer det vi har avslutas, det gör det ju alltid. Så jag kanske ska fortsätta såhär, vara klyven emellanåt för att sen njuta av livet för fullt. För det ska jag vara ärlig med, jag gillar det vi har. Jag gillar hur han utmanar mig till grejer jag aldrig trodde jag vågade, att han pushar mig lagom till gränsen och där får jag bestämma vad som sker. Vart hittar man dem typerna av människor egentligen?

Nä nu får jag lägga av. Sitter och lyssnar på deppig musik och bara ordbajsar. Så kan vi inte fortsätta haha, så nu säger jag godnatt vänner. Livet och karman leker livet...

Nu sitter jag här igen. Så många gånger jag velat öppna den här sidan och bara skriva av mig. Men det har fått klia i fingrarna. Men nu känner jag att det är dags.

Jag är 20 år nu men ibland känns det som jag är 14 igen. När man är lite småkänslig och allt som hör till tonåren. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra längre, för att kunna hantera den situationen jag sitter i just nu.

Jag har haft kontakt med en kille nu i några månader, känt varann sen tidigare så var ingen jättenyhet att börja snacka. Av en slump tog jag kontakt med honom på fyllan och på den vägen har det fortsatt. Tog väl ungefär 2 månader innan vi tajmade in och sågs. Jag hade suttit och druckit lite vin med en kompis när vi bestämde oss för att ses. Sagt och gjort, tog bussen till civilationen och han hämtade upp mig, trots lite dricka i kroppen.

Det var så häftigt, känslan som kom med i samband med honom. Något så förbjudet har aldrig lockat mer. Vi snackade lite och under den tiden så blev jag lite mer nervös för varje minut. Jag var inte så erfaren när det kom till sex. Har haft väldigt tråkiga ligg faktiskt med facit i hand medan han var betydligt mycket mer erfaren.

Men vi låg, ingen nyhet kanske.

Men allt var så roligt, att ingen visste. Ingen visste vad vi höll på med, förutom 12 timmar senare så vet alla. Och NEJ. han sa inget. Hans kompis däremot, så nu visste de allra flesta. Ink hans ex.. Min kompis från början men lite bråk osv avslutade vår vänskap sen tidigare. Men ni kan ju gissa på kaos. Men samtidigt ångrade jag mig inte, inte för en sekund. 

Inte visste jag att dem kommande månaderna skulle bli så otroligt häftiga, så roliga men framförallt inte så turbulent som det har varit. Meningen var att det bara skulle vara vi som visste, gjorde allt lite roligare. Han har lärt mig så mycket nytt, samt att jag var betydligt mycket bättre än vad någon av oss trott haha. Vi sågs häromdagen och låg. Och jag försöker intala mig själv att hålla känslorna borta, men dem kryper in på än. Och jag hatar det. För jag kommer aldrig få han på det sättet och det stör mig som bara den. 

Vill jag verkligen ha ett förhållande med honom?

Haha helt ärligt, så vet jag inte. Jag tror att det hade kunnat vara möjligt. Vi hade åtminstone haft ett riktigt roligt förhållande, då våra personligheter är lite rubbade haha. 

Men jag är såå rädd för att han ska vilja avsluta det här, det gör att mitt hjärta brister lite varje dag som går. Och jag får helt enkelt acceptera att jag har känslor för honom, som jag förövrigt blånekar till för mina vänner. Så vidrigt jobbigt att tycka om någon som inte känner samma, eller gör han? Vi är lite samma där. Säger inte så mycket om känslor över lag, även om vi pratar om ALLT. Jag vill verkligen att han ska vilja ha mig på alla plan, som tjej, bästavän, sexkompis, sambo. Men det är tragiskt nog fruktansvärt långt borta, tror jag.

Jag kommer överleva denna smällen, jag har tänkt tanken så många gånger. Jag går nog inte in i en sån djup depression som för några år sedan. (haha pin) men klart jag kommer bli ledsen, vem hade inte blivit?

Han är en rolig typ, vi är lika på många sätt. Men jag fortsätter med det vi håller på med. Jag råka tycka om det väldigt väldigt mycket hehe...