Vilken ände ska jag börja i?

Sen sist jag skrev här så har hela min värld rasat ner, byggts upp och rasat ännu en gång. Min absolut bästa vän har gått bort, min fina hund. Och det höll på att knäcka mig. På riktigt, jag trodde aldrig jag skulle hitta tbx, även om det fortfarande gör vansinnigt ont.. Hon mår bra där hon är nu, det är det viktigaste. Men jag undrar så vad som händer efter detta livet? Jag är bokstavligen talat livrädd...

Den här förbaskande killen jag pratar om hela tiden, gör inte saker och ting enklare. Vi har det suuuuper bra och riktigt roligt ihop. Men jag mår illa, så dåligt när jag inte är med honom. Blir så rövigt svartsjuk när han är med en annan tjej eller med sina vänner. Jag vill ju att han ska välja mig haha över alla andra, även om det är otroligt ologiskt. Han vill ju vara med mig, det är skönt att veta.

Idag hittade jag 2 kondompaket på bordet som inte låg där igår morse. Ni kan väl gissa vart mina tankar gick någonstans. Jag vill inte tro att det är så men ändå, han hade hela sitt gäng där igår och flera är ju sexuellt aktiva så tänker att de kanske lånade någon. Men somsagt jag vet inte. Jag gillar att vara med honom och vi mår bra ihop. Haha bara jag och min hjärna som går i högvarv.

Nu ska jag sluta skriva för stunden och lägga mig. Vi hörs en annan dag pga trötthet hahah jag dör Va snälla schhhhh om detta

Har flera gånger blivit kallad alkholist. Och det svider.. Speciellt när det kommer från någon som står än så himla nära. Men ni, berätta för mig.. Är man en alkis om man väljer att dricka max 1 gång i veckan, på en helgdag med sina vänner?

Har iofs vart väldigt många helger i rad, månader faktiskt. Men jag dricker mig inte alltid redlöst, även om det händer ibland hehe. Men en typisk alkis för mig är någon som har ett behov att man måste dricka, flera dagar i veckan. Ett glas vin där, en öl där. Men jag är verkligen inte sån. Åtminstone vill jag övertala mig själv det. För det gör ALLTID lika ont att få höra de där orden, känns som en del av mig går sönder.

Och ibland går tankarna runt, lite för mycket för mitt egna bästa, att jag kanske borde vara en alkis, så är alla nöjda över att dem har rätt, men samtidigt hallå?? Det är fruktansvärt patetiskt. Det svider fortfarande till när någon nära till än säger något sånt, även om de bara är oroliga...

Jag är så klyven, om den här killen jag berättade om. Allt är bra mellan oss, ingen tvekan men frågade om vi skulle ses idag men han kunde inte. Frågade inte ens varför och det stör mig så jävla mycket, för nu svarar han inte. Mitt lilla hjärta knäcktes en bit men jag får verkligen inte överanylsera detta även om varenda del i kroppen vill det. Vi har redan setts två gånger denna veckan, utan att ligga tänkte jag säga haha men jag tar tillbaks det. Men vi myste bara ena kvällen och på morgonen mys och lite sex. Andra dagen var det bara mys. FY vad det är mysigt att mysa!!

Och jag är ingen mys person, trodde jag dvs. Igår var han söt och skrev godnatt med   emoji hihi, vilket aldrig händer. SÅ roliga är vi liksom. Och det värsta i detta är att jag blir lite för glad över sånt, lilla dumma jag. Jag kan inte hålla mina känslor i schack längre. Jag är INTE kär, men jag tycker om honom - lite för mycket (ibland)

Annars är det som vanligt. Jag tycker om att vara i hans närhet, prata, skratta, umgås, diskutera, mysa ja - allt.

Men blir rädd varenda gång jag skriver sån mening och publicera den efteråt. För varenda gång, jag menar varenda gång händer det något dåligt. Shit, vågar jag detta?

Jag fortsätter med det vi håller på med, jag tycker det är kul. Alltså väldigt för mycket kul, så varför klaga? Nu svarade han,*andas ut* Så nu när jag skrivit en roman om detta, så är alltså allt som vanligt, precis som jag sa. Så nu får jag ge mig. Även om jag ibland tänker på hur vårt förhållande hade sett ut? Vi hade vart goals as fuck haha.

MVH en för mycket tänkande tjej

Vad är det med att vi bara ska träffa på hans villkor och ALDRIG mina??

Jag blir så arg av bara tanken på det. Han kan fråga mig om vi ska ses och jag svarar direkt. Men så fort jag frågar han så får jag inte något svar, jag menar verkligen ALDRIG.

Om man har en sån här typ av förhållande/relation så ska väl den vara ömsesidig? Men jag kan inte låta bli att säga ja när han frågar om jag ska komma till han senare. Jag trivs så bra i hans sällskap. Han är så otroligt rolig och något efterbliven och dum, men det är det som är så kul.

Men just nu vill jag inte gå ut på krogen längre. För jag vet att han är där, jag vet att han har sina vänner och dansar med dem. Att han dansar med andra och jag ska spela spelet där jag inte bryr mig..

Han kommer fram och pratar och dansar, rör vid mig, retas med mig och det gör mig så klyven. Vart har jag han?

Sist jag skrev något sånt här fick jag ett meddelande av den killen som sa att han ville avsluta allt sånt här då han inte hade några såna känslor för mig och jag funderar djupt på att inte publicera det här inlägget, av just den och tusen anledningar till. Men jag trotsar den och all dess karma som följer med.

Så nu ligger jag här återigen med tusen tankar i huvudet. Jag vill bara att han ska vilja ha mig, att det ska vara så mycket att han inte kan hålla sig borta. Inte riktigt så jag känner för han men jag vill uppenbarligen träffa han mer än vad han vill träffa mig.

Så hur tar jag mig härifrån? Vart ska jag ta vägen för att få ordning och reda på den här situationen? I slutändan kommer det vi har avslutas, det gör det ju alltid. Så jag kanske ska fortsätta såhär, vara klyven emellanåt för att sen njuta av livet för fullt. För det ska jag vara ärlig med, jag gillar det vi har. Jag gillar hur han utmanar mig till grejer jag aldrig trodde jag vågade, att han pushar mig lagom till gränsen och där får jag bestämma vad som sker. Vart hittar man dem typerna av människor egentligen?

Nä nu får jag lägga av. Sitter och lyssnar på deppig musik och bara ordbajsar. Så kan vi inte fortsätta haha, så nu säger jag godnatt vänner. Livet och karman leker livet...

Nu sitter jag här igen. Så många gånger jag velat öppna den här sidan och bara skriva av mig. Men det har fått klia i fingrarna. Men nu känner jag att det är dags.

Jag är 20 år nu men ibland känns det som jag är 14 igen. När man är lite småkänslig och allt som hör till tonåren. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra längre, för att kunna hantera den situationen jag sitter i just nu.

Jag har haft kontakt med en kille nu i några månader, känt varann sen tidigare så var ingen jättenyhet att börja snacka. Av en slump tog jag kontakt med honom på fyllan och på den vägen har det fortsatt. Tog väl ungefär 2 månader innan vi tajmade in och sågs. Jag hade suttit och druckit lite vin med en kompis när vi bestämde oss för att ses. Sagt och gjort, tog bussen till civilationen och han hämtade upp mig, trots lite dricka i kroppen.

Det var så häftigt, känslan som kom med i samband med honom. Något så förbjudet har aldrig lockat mer. Vi snackade lite och under den tiden så blev jag lite mer nervös för varje minut. Jag var inte så erfaren när det kom till sex. Har haft väldigt tråkiga ligg faktiskt med facit i hand medan han var betydligt mycket mer erfaren.

Men vi låg, ingen nyhet kanske.

Men allt var så roligt, att ingen visste. Ingen visste vad vi höll på med, förutom 12 timmar senare så vet alla. Och NEJ. han sa inget. Hans kompis däremot, så nu visste de allra flesta. Ink hans ex.. Min kompis från början men lite bråk osv avslutade vår vänskap sen tidigare. Men ni kan ju gissa på kaos. Men samtidigt ångrade jag mig inte, inte för en sekund. 

Inte visste jag att dem kommande månaderna skulle bli så otroligt häftiga, så roliga men framförallt inte så turbulent som det har varit. Meningen var att det bara skulle vara vi som visste, gjorde allt lite roligare. Han har lärt mig så mycket nytt, samt att jag var betydligt mycket bättre än vad någon av oss trott haha. Vi sågs häromdagen och låg. Och jag försöker intala mig själv att hålla känslorna borta, men dem kryper in på än. Och jag hatar det. För jag kommer aldrig få han på det sättet och det stör mig som bara den. 

Vill jag verkligen ha ett förhållande med honom?

Haha helt ärligt, så vet jag inte. Jag tror att det hade kunnat vara möjligt. Vi hade åtminstone haft ett riktigt roligt förhållande, då våra personligheter är lite rubbade haha. 

Men jag är såå rädd för att han ska vilja avsluta det här, det gör att mitt hjärta brister lite varje dag som går. Och jag får helt enkelt acceptera att jag har känslor för honom, som jag förövrigt blånekar till för mina vänner. Så vidrigt jobbigt att tycka om någon som inte känner samma, eller gör han? Vi är lite samma där. Säger inte så mycket om känslor över lag, även om vi pratar om ALLT. Jag vill verkligen att han ska vilja ha mig på alla plan, som tjej, bästavän, sexkompis, sambo. Men det är tragiskt nog fruktansvärt långt borta, tror jag.

Jag kommer överleva denna smällen, jag har tänkt tanken så många gånger. Jag går nog inte in i en sån djup depression som för några år sedan. (haha pin) men klart jag kommer bli ledsen, vem hade inte blivit?

Han är en rolig typ, vi är lika på många sätt. Men jag fortsätter med det vi håller på med. Jag råka tycka om det väldigt väldigt mycket hehe...

Efter alla år så sitter jag här igen och undrar över mitt liv.

Av en slump så kom jag ihåg denna, har läst och läst och läst. Jag är verkligen djupt imponerad samtidigt som jag är otroligt ledsen över hur en människa - så ung, kan man så dåligt. Att en tjej på 15 år tror att livet är över pga en kille. Det är faktiskt ganska patetiskt. 

Men jag är en väldigt trogen person, litar blint på människor, öppnar upp mig för främlingar, försöker vara något killar vill ha. Det var jag då och det är jag nu 5 år senare, eller är det 4?

Men samtidigt så har jag nog aldrig varit såhär ärlig, jag har hittat mig själv. Hittat min stil, hittat mina äkta vänner. Och det gör mig så geniunt glad. Och jag har så mycket att berätta för er.

Killar har kommit och gått, kärleken har väl inte varit på topp. Allt har handlat om det lite skamiga ordet sex. Och det har fått mig att må bra, att killar vill ha mig. Att jag faktiskt duger som jag är. Och det är skönt ska ni veta.

Men samtidigt så har inte killar varit allt. Jag har prioterat mina vänner och djur. Och det har varit mycket bråk med vännerna fram och tillbaks, vissa är inte ens mina vänner längre samtidigt som några är så nära inpå att jag knappt vet hur jag ska kunna dra en vitlögn för dem haha.

Måste nog varit mitt första haha här på bloggen, vad sjukt??

Men man ska inte ljuga för sina vänner, så enkelt är det. Jag och P har bråkat till och från ordentligt. Sa upp kontakten men på något vänster så fick mitt samvete mig att må så dåligt att jag sakta tog upp kontakten igen efter ett år. Var faktiskt i julas, så är inte så länge sedan. Nu går det att ha en normal konversation men det är ingen dans på rosor precis.

Jag har flyttat och mina djur har flyttat. Bor själv och det är en väldigt härlig frihet men samtidigt har jag aldrig varit så här ensam. Speciellt inte när jag har vant mig vid någons närhet, som det har varit de senaste månaderna. Och jag tror på riktigt att vi är inne i den sista svackan. Jag tror det är över. Och jag inser nu att jag kanske har känslor för honom? Trots att allt bara har varit sex. Men han är en sån människa som man inte behöver tänka två gånger extra innan man gör något, utan allt är så ostelt. Och jag har lärt mig massvis som jag inte riktigt kan dela med mig här haha. MIna vänner läser inte denna bloggen längre så därför passar jag på att skriva av mig när jag kan, slippa alla frågor.

Mina vänner tycker jag borde coola ner mig angående den här killen men min magkänsla är upp o ner. Den är kaos och då vet jag att livet slutar i kaos. Det är faktiskt sant, ganska otroligt när jag tänker efter. Den har aldrig haft fel och det är väl tråkigt nu i denna stunden att det gäller en kille jag faktiskt tycker om att umgås med. Kär, det är jag inte men jag tycker om honom. Jag vet att han inte skulle vara så på sociala medier när han var iväg men hallå?? Han har snapat lite men han svarar aldrig tillbaka. Gud vad töntig jag är, men vem bryr sig? Jag kan knappast va ensam om att tycka och överanalyserar såhär? Eller är jag det?

Jag får ta en dag i taget, imon är det sista gången vi ses om han vill ha sin tröja innan jag åker utomlands.

Nej nu får jag avrunda detta. Blev ett fruktansvärt långt inlägg men skönt att få skriva av sig. Jag förstår varför jag gjorde detta. Men livet har gått i 190 hela tiden så tiden har ej funnits att skriva av sig. Har så mycket mer att berätta, om killar, livet, hur livet är nu, att jag mår genuint bra.

Ber om ursäkt om det är stavfel här och där, skrivit i raketfart och bara skrivit ner vad som dykt upp i huvudet. Och faktum är att jag redan mår bättre, känns som en sten har lättat lite från bröstet.

Hoppas ni mår bra, livet går inte under för småsaker - kom ihåg det. ciao

Jag mår bättre nu men jag mår inte heller bra. Men jag ska starta upp en ny blogg idag. Kommer inte skriva ut den här men om ni hittar den, lämna en kommentar. Jag kommer fortfarande inte skriva mitt namn, är för feg för det. Men livet rullar på!

2012 har påbörjat.
Tjejens ögon är blåa, håret är hyfsat långt, kroppen är helt okej fastän hon hittar en massa fel.
HEJ, det är jag.

När jag stirrar in i spegelbilden hittar jag så mycket fel så jag inte finner något rätt. Jag är livrädd för framtiden, jag kan inte lämna min underbara klass. Det går inte...
Jag är samtidigt så jävla rädd för döden, det finns inget annat som jag avskyr mer. Tänk att jag aldrig kommer få stirra på mig själv i spegeln, kolla rakt in i ögon på mig själv.. Aldrig!
Folk säger att jag borde ta en sak i taget, men jag är ingen sån tjej. Jag vill ha uppmärksamhet men genom att få uppmärksamhet lider jag i tystnad tills någon upptäcker mig. Jag vill samtidigt inte bli upptäckt, så där får jag ångest och får svårt att andas.

Jag kan tänka mig långt bort och djupt in i mina egna tankar, man kan inte få kontakt med mig vissa gånger. Men jag önskar så mycket att det aldrig kan bli sant. Jag vet om J vill ha tillbaks mig - då kommer jag tillbaks. Men varför? Varför är det så egentligen?

Varför är han så jävla speciell och ingenannan? Varför jämför jag han med alla andra och varför bryr jag mig om hans åsikter? När han inte bryr sig ett piss vad jag gör eller vad mina åsikter är..

Det är sånt jag kan sitta fokusera på, lite spontant. Men jag får inte ihop det, det är en pusselbit som saknas. Och jag fattar inte ens varför jag skriver här just nu.

Jag antar väl att jag är för lat för att skriva för hand, eller att jag är rubbad som jag har hört flertals gånger. Men jag skriver ner detta nu, jag mår... Jag vet inte, inte som jag brukar gör i alla fall.

Jag vill inte tänka tillbaks till andra tider, men självklart skiter jag i det och blickar tillbaks. Fyfan vad patetiskt! Jag är så sur på allt, på den jäkla oskyldiga flickan i spegeln. Hon som egentligen inte har gjort något fel utan bara spåra ur. Svårt att laga spåret, fattar ni?

Men i fredags var det fest med min vänninor. Skönt att koppla bort tankarna men fick i mig för mycket och rökte en aning för mycket så slutade med lite spya och nattpromenader. Men så värt det. Men i efterhand så ångrar jag lite vad jag gjorde den fredagen, jag smsade E. JAG vill INTE ha någon uppmärksamhet från honom, varför smsar jag då han?

Ser ni? Återigen patetisk.

Ska avrunda detta inlägg med att säga att detta var bara en engångshändelse. Jag är så trött på allting, orkar inte med livet längre. Finner ingen motivation till något. Det suger - jag är sämst. Meningen är inte att sitta här och trakessera sig själv men jag är så grinig och sur på mig själv så ni fattar inte, jävla fitt-patetiska loser. Det är de orden som beskriver tjejen i spegeln, mig.

Jag ska lösa dettam jag ska må bra. Jag gjorde det trotsallt och jag gör det ibland. Ska fortsätta försöka, vänta lite till så ska ni få se en självsäker flicka som kan stå upp för sig själv och vänner runtomkring, en tjej som har självförtroende! Hon kommer bli starkare än någonsin.

Everybody hurts some days
It’s okay to be afraid
Everybody hurts
Everybody screams
Everybody feels this way
And that’s okay
La da da da da da
That’s okay