Har nog träffat en av världens gulligaste killar. Hans personlighet är helt fantastisk och hans utseende kan man inte tacka nej till.

Jag har hållt den här killen utanför bloggen ett tag och inte berättat om han för mina vänner. Jag antar att jag måste börja bli ärlig mot mig själv, ju snabbare jag bättrar mig, ju snabbare blir jag ärligare!

Men återigen till killen. Jag kan inte skriva ner för mycket för då avslöjar jag han här på bloggen, inget så men jag vill hålla detta så hemligt som möjligt. Och jag vet att A och S kommer bli lite halvt(väldigt) fundersamma över detta. Men den här killen får mig att må så grymt bra. Han cirkulerar runt mig och håller om mig. Han får mig att le, ett sånt äkta leende från topp till tå. Vi kan prata om vad som helst, hur som helst, när som helst. Det låter väl som en bra kille? En äkta kille som aldrig skulle såra mig, och jag skulle aldrig kunna såra han. Men jag vet inte riktigt hur det ligger till och går inte ut med bokstaven än.

Men jag vet att detta kan vara en ny start för mig - en ny start som jag behöver! Och jag hoppas att allt detta går sin väg men jag ska absolut inte hoppas för mycket, det slutar bara i en massa trubbel. Det vet jag.

Det roliga är att vi har vart på G en gång innan men pga en tjej så blev det inget. Men nu får vi se vad detta leder och om någon försöker förstöra tänker jag kämpa in till det sista för att få det funka för mig och den här killen ;)

B E A U T I F U L

Gissa vem som pratade med mig ídag? Jo, J!

Trodde han först undvek mig, känslig som jag är men det visade sig att han inte hade sett mig på hela dagen så vi satt och pratade om en hel del. Det var härligt att få prata med han och vi satt och disskuterade gamla minnen och om vad håller jag hemligt.

Men min vän S idag sa något sorgsamt men ändå så rätt. Att jag måste vara ärlig mot mig själv, precis lika ärlig som jag är på bloggen. Inte ljuga för mig själv och att jag ska våga vara ärlig mot mina närmaste vänner!

Hon har så otroligt rätt. Men problemet är att jag inte vet hur jag ska bli ärlig mot mig själv. Får helt enkelt hitta en lösning på hur jag ska släppa J för det spelar ingen roll vad  - hoppet kommer alltid finnas där, på ett eller annat sätt.

Men vi får hoppas att allt löser sig för ingen orkar hålla en sån stor börda tillräckligt längre för att leva livet ut så jag måste börja lägga ner bördan sakta men säkert och sluta hoppas på att det ska bli jag och han återigen.

Livet suger hårt vissa dagar men när vännerna och livet funkar förövrigt bra så är det helt otroligt att få en chans till ett liv överhuvudtaget!

Ta vara på det värdefulla du har, innan du vet ordet är det borta!

Idag är det första skoldagen på 3 veckor. Prao och lov. Har inte träffat eller pratat med J på 2 och ½ vecka. Det känns som jag har glömt han på något sätt. Att han inte har vart i mitt liv. Jag kan inte se hur han ser ut längre. Minnerna av oss tynar bort. Jag vill inte att allt ska försvinna - även om det vore bäst så!

Men önska mig lycka till att jag klarar av dagen, jag måste klara av den!

M O N S T E R S

Det gör ont att vara utan dig. Jag drömmer om dig. Jag vimlar bort i mina tankar. Jag minns hur du tog din hand längs min kind och strök bort håret som var i vägen och du kysste mig. Precis som i en film.

Det är riktigt irriterande att inte kunna släppa dig speciellt nu efter en månad. En månad har jag inte sett dig. Det sticks till i magen på mig.

Jag är otroligt hungrig. Kan vara därför det sticks till i magen men jag tvivlar på det. I mina tankar, i mina drömmar, i min fantasi så kommer du tillbaks till mig. Du vill ha mig igen!

Du säger att du älskar mig. som du en gång sa.

Men allt det är bara en extra lögn på en annan hög av lögner. Varför ger jag mig inte? Varför ger jag inte upp hoppet? Jag borde gjort det för flera månader sen. Men vad är det med dig som jag fastnar för? Du betyder så otroligt mycket... Ord kommer aldrig kunna beskriva det så jag får nöja mig med mina tankar. I mina tankar håller du om mig, precis som förr.

Cut out all the ropes and let me fall

I've tried many times but nothing was real
Make it fade away
Don't break me down
I want to believe that this is for real
Save me from my fear

Varför blundar vi när vi ber, när vi gråter när vi drömmer och kysser?

Eftersom de vackraste i livet inte syns, men känns i hjärtat <3

Varför kan man inte stänga av sina känslor? Precis som de gör i filmer. Livet, speciellt mitt hade blivit så mycket lättare.

Kan inte gråta längre. Har inga tårar kvar! Men mitt hjärta är verkligen i tusen bitar, jag hatar att han får mig såhär till mods. Har funderat på om jag ska berätta för han men jag kan inte förlora han som vän. Jag vill ha han runt omkring mig. Han får mig att känna mig speciell som ingen har gjort förut.

Men jag har hållt mitt huvud högt och kallat mig stark men allting går bara sönder så jag fallner ner mot marken. Jag vet inte hur jag har överlevt all smärta, alltså att blivit sårad så mycket. Inte bara killar utan här hemma. Det är inte lätt för en tjej att gå runt med brustet hjärta samtidigt som ens föräldrar hatar en. Det blir för mycket!

Men jag får tacka mina vänner för att de alltid funnits vid min sida och jag är återigen otroligt tacksam för att ha dem!

Men det saknas fortfarande något, jag saknar han.

Jag sjunker in i mig själv och skapar ett skal, det som kallas känslor finns inte kvar.

Ska sluta skriva nu, ska upp om en timme. Jag är bara riktigt jävla hopplös, mina vänner försöker få mig att må bra och de lyckas men inte tillräckligt. Men en dag kommer de tröttna och jag blir ensam.