Nu sitter jag här igen. Så många gånger jag velat öppna den här sidan och bara skriva av mig. Men det har fått klia i fingrarna. Men nu känner jag att det är dags.

Jag är 20 år nu men ibland känns det som jag är 14 igen. När man är lite småkänslig och allt som hör till tonåren. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra längre, för att kunna hantera den situationen jag sitter i just nu.

Jag har haft kontakt med en kille nu i några månader, känt varann sen tidigare så var ingen jättenyhet att börja snacka. Av en slump tog jag kontakt med honom på fyllan och på den vägen har det fortsatt. Tog väl ungefär 2 månader innan vi tajmade in och sågs. Jag hade suttit och druckit lite vin med en kompis när vi bestämde oss för att ses. Sagt och gjort, tog bussen till civilationen och han hämtade upp mig, trots lite dricka i kroppen.

Det var så häftigt, känslan som kom med i samband med honom. Något så förbjudet har aldrig lockat mer. Vi snackade lite och under den tiden så blev jag lite mer nervös för varje minut. Jag var inte så erfaren när det kom till sex. Har haft väldigt tråkiga ligg faktiskt med facit i hand medan han var betydligt mycket mer erfaren.

Men vi låg, ingen nyhet kanske.

Men allt var så roligt, att ingen visste. Ingen visste vad vi höll på med, förutom 12 timmar senare så vet alla. Och NEJ. han sa inget. Hans kompis däremot, så nu visste de allra flesta. Ink hans ex.. Min kompis från början men lite bråk osv avslutade vår vänskap sen tidigare. Men ni kan ju gissa på kaos. Men samtidigt ångrade jag mig inte, inte för en sekund. 

Inte visste jag att dem kommande månaderna skulle bli så otroligt häftiga, så roliga men framförallt inte så turbulent som det har varit. Meningen var att det bara skulle vara vi som visste, gjorde allt lite roligare. Han har lärt mig så mycket nytt, samt att jag var betydligt mycket bättre än vad någon av oss trott haha. Vi sågs häromdagen och låg. Och jag försöker intala mig själv att hålla känslorna borta, men dem kryper in på än. Och jag hatar det. För jag kommer aldrig få han på det sättet och det stör mig som bara den. 

Vill jag verkligen ha ett förhållande med honom?

Haha helt ärligt, så vet jag inte. Jag tror att det hade kunnat vara möjligt. Vi hade åtminstone haft ett riktigt roligt förhållande, då våra personligheter är lite rubbade haha. 

Men jag är såå rädd för att han ska vilja avsluta det här, det gör att mitt hjärta brister lite varje dag som går. Och jag får helt enkelt acceptera att jag har känslor för honom, som jag förövrigt blånekar till för mina vänner. Så vidrigt jobbigt att tycka om någon som inte känner samma, eller gör han? Vi är lite samma där. Säger inte så mycket om känslor över lag, även om vi pratar om ALLT. Jag vill verkligen att han ska vilja ha mig på alla plan, som tjej, bästavän, sexkompis, sambo. Men det är tragiskt nog fruktansvärt långt borta, tror jag.

Jag kommer överleva denna smällen, jag har tänkt tanken så många gånger. Jag går nog inte in i en sån djup depression som för några år sedan. (haha pin) men klart jag kommer bli ledsen, vem hade inte blivit?

Han är en rolig typ, vi är lika på många sätt. Men jag fortsätter med det vi håller på med. Jag råka tycka om det väldigt väldigt mycket hehe...