Jag vill glömma allt. Men ändå sitter jag långt in på kvällarna och gråter. Jag tänker igenom varenda liten stund, varje liten bild som kommer upp i huvudet studerar jag noga. Blundar och blickar tillbaks. Hur kan jag se något så speciellt i dig som ingen annan ser?

Jag borde va starkare och inte gråta över en kille. Men den här killen sitter fast i mig, långt in i hjärtat. Det gör så jävla ont när någon frågar hur jag mår och nämner hans namn. Jag vill bara lägga mig på marken där jag står och gråta ut. Jag har lyckligtvis inte mycket till tårar kvar men jag viftar bort allt med handen och sätter på ett klistrat leende på mina läppar. Jag säger att jag mår bra och ni frågar om jag verkligen gör det och jag ljuger återigen och säger att jag gör det. Vad för vän är jag? Ljuger er rakt upp i era ansiktet...

Jag kanske aldrig borde träffat honom? Men då hade jag aldrig fått uppleva de stunder som vi hade. Riktigt jäkla kär var jag och det värsta är att han var det med men nu har han inga känslor alls!

Jag vill ha tillbaks stunderna när du höll om mig, nära dig... Precis så jag kände dina andetag. Vad för liv är detta?

Vill inte må såhär, vad ska jag göra? Jag vet inte vägen ut. Det finns ingen väg ut!

Jag är fast i ett mörker och hittar inte ljuset. Jag klarar inte av att må såhär dåligt varenda dag ut och dag in. Och jag kan inte sluta tänka på stunderna vi hade så försök inte säga att jag ska sluta tänka på han och mig. Det får mig att tänka ännu mer och jag minns ännu mer ögonblick med honom.

Jag hatar att säga detta, mest för att detta är över en kille. Men jag kan inte leva såhär längre. Jag borde nog helt enkelt försvinna ifrån världen och hoppas på ett nytt liv efter döden. Jag gråter över en kille, jag mår dåligt över en kille. Allt cirkulerar runt honom men han är galet fin. Fin men ändå glimten och spänningen i ögonen.

Jag älskar er alla förlåt

men detta blir nu mitt hejdå