Du var mitt allt

Du spridde sen salt

över mina öppna sår

De läks inte nu men kanske om några år?

Du älskade mig för den jag var

nu är det bara minnen som är kvar

Du och jag var det bästa som har hänt

Det ljuset som var tänt är nu bränt

Jag vill ha tillbaks mitt liv

Livet som gav mig lycka med kliv

Jag var allt för dig

Du är allt för mig

Jag har länge pratat om att jag är fast i en annan tid. En tid jag var som lyckligast och var mig själv. Men när han svek mig blev jag så djupt sårad att jag satt med kniven/rakbladet/nål - you name it.

Efter det har jag sårat en kille som sen såra mig djupare tillbaka. Men nu har jag hittat tillbaks till migsjälv men jag vet att det är bullshit!
Vem försöker jag övertyga? Jag mår inte bra, jag får acceptera att det är något psykiskt fel på mig. Inte mediciniskt utan mer mitt tankesätt. För att bli sårad på djupet två gånger tar på mig, speciellt en tjej på 15 år som vill leva livet. Jag har vänner runtomkring mig som älskar mig för den jag är. Jag är inte deppig twenty-four/seven utan jag skriver här. skriver ner mina känslor för att sen må bättre.

Jag gillar inte hur orden psykiskt och fysiskt låter. Det låter så sinnessjukt - kanske det jag är. sinnessjuk?

Tack vare att min s.k gamla kärlek fick reda på min blogg innan så tog jag bort den. Vågar inte stå för det jag skrev om han ändå. Men jag satt ändå och pysslade med designen och skulle göra om bloggen helt när jag likaväl kan ta bort den så jag tog bort den.

Börjar om på nytt, vill inte minnas det jag har skrivit i flera veckorstid.

Får se hur länge den här hålls hemligt. Ska vara försiktigare - Lovar!

Jag undrar alltid hur långt kan man gå och hur långt man vågar gå.