Vad hände egentligen? Jag har blivit en helt ny människa. Känns verkligen som jag har börjat om på ett nytt oskrivet kapitel. Okej, jag ska inte ljuga. Jag har gjort en hel del grejer som mina närmaste vänner inte vet någonting om...

Ett nytt liv men lika falsk mot mina vänner som alltid. Jag beter mig som en idiot.

Jag ska inte skylla på alla andra men när folk har börjat snacka om sin vikt och att de vill bli smalare få mig att titta ner och jag... jag tycker jag borde gå ner i vikt. Man tycker att man ser tjock ut från sin blick men man egentligen inte är det.

Vad är det som händer med mig? Vill jag verkligen svälta mig själv för att se speceiella siffror på vågen?

Jag vill inte det men folk som pratar om det lockar med mig. Jag måste testa tänja gränserna...

Borde sova, ska upp om 5 timmar. Jag orkar inte med mig själv. Men jag måste ta ett djupt andetag och blunda, glömma allt som hände. Vill inte minnas det. Tänka på den nya sidan som jag kan skriva ner min nya historia. Får helt enkelt se vad livet har att erbjuda.

Jag har ingen om vad jag vill ha fram med all skittext men ni som läste den får ett + i kanten. Jag är förvirrad bara!

Jag vill glömma allt. Men ändå sitter jag långt in på kvällarna och gråter. Jag tänker igenom varenda liten stund, varje liten bild som kommer upp i huvudet studerar jag noga. Blundar och blickar tillbaks. Hur kan jag se något så speciellt i dig som ingen annan ser?

Jag borde va starkare och inte gråta över en kille. Men den här killen sitter fast i mig, långt in i hjärtat. Det gör så jävla ont när någon frågar hur jag mår och nämner hans namn. Jag vill bara lägga mig på marken där jag står och gråta ut. Jag har lyckligtvis inte mycket till tårar kvar men jag viftar bort allt med handen och sätter på ett klistrat leende på mina läppar. Jag säger att jag mår bra och ni frågar om jag verkligen gör det och jag ljuger återigen och säger att jag gör det. Vad för vän är jag? Ljuger er rakt upp i era ansiktet...

Jag kanske aldrig borde träffat honom? Men då hade jag aldrig fått uppleva de stunder som vi hade. Riktigt jäkla kär var jag och det värsta är att han var det med men nu har han inga känslor alls!

Jag vill ha tillbaks stunderna när du höll om mig, nära dig... Precis så jag kände dina andetag. Vad för liv är detta?

Vill inte må såhär, vad ska jag göra? Jag vet inte vägen ut. Det finns ingen väg ut!

Jag är fast i ett mörker och hittar inte ljuset. Jag klarar inte av att må såhär dåligt varenda dag ut och dag in. Och jag kan inte sluta tänka på stunderna vi hade så försök inte säga att jag ska sluta tänka på han och mig. Det får mig att tänka ännu mer och jag minns ännu mer ögonblick med honom.

Jag hatar att säga detta, mest för att detta är över en kille. Men jag kan inte leva såhär längre. Jag borde nog helt enkelt försvinna ifrån världen och hoppas på ett nytt liv efter döden. Jag gråter över en kille, jag mår dåligt över en kille. Allt cirkulerar runt honom men han är galet fin. Fin men ändå glimten och spänningen i ögonen.

Jag älskar er alla förlåt

men detta blir nu mitt hejdå